Il gelato – glassen

Under våra resor i Italien är det en sak jag alltid längtar till – glassen, Il gelato. De allra flesta ”Gelateriorna” gör sin egen glass. Här är det inga stora glassfabriker utan de lokala, små som dominerar. Visst finns ”Algida” som har samma logotype och sortiment som vår GB glass. Men de är ju så otroligt osexiga.

Glass i Italien är kultur. Italienarna är mycket stolta över sin egen hemgjorda glass som även erövrat resten av Europa och även norra delen av Afrika  (jag har en kollega från Addis Abeba så jag vet vad jag snackar om). Den importerade glassen är dock i allmänhet inte alls samma glass som man kan köpa i glassbaren på torget i exempelvis Amalfi.

Skärmavbild 2014-04-24 kl. 19.14.02

PICT8403
Italienarna pryder gärna sina glasssorter vackert. Här en bild från en ”Gelateria” i Florens från vår resa dit 2011.

Med utgångspunkt från inledande ansats är det då kanske inte så konstigt att jag känner en upprymdhet och en liten gnutta stolthet efter påskhelgens frosseri i glasstillverkning. Jag har nämligen investerat i min tredje glassmaskin. Jag köpte min första för ett par år sedan. En liten opraktisk maskin av märket OBH-nordica. Förra sommaren köpte jag min andra glassmaskin på Kjell & Co efter mycket tvekan och vånda över att inte investera i en proffsig, dyr, italiensk glassmaskin. Kjell & Co maskinen har fungerat bra och varit lagom stor. Men nackdelen med de två första modellerna är att de har haft en glass skål som man måste frysa in i frysen 24 timmar innan själva glasstillverkningen. Och när man sedan gjort en sats glass på 1 liter är det dax för infrysning av bunken i 24 timmar igen. Med det också en väntan till nästa dag innan man kan göra nästa sats med glass.

Nu var jag i alla fall mogen för att investera i en riktig maskin med inbyggd kompressor, en liknande den jag hittat på förra året. Jag svalde stoltheten och valde bort den dyrare Italienska designmaskinen från Nemox med texten ”Gelattissimo” på sidan och köpte istället den hälften så dyra (och lika bra?) maskinen från Wilfa med texten ”Icecream”. Jag erkänner att jag är en tokig designnörd och därför känner jag mej extra stolt över att ha övervunnit delar av detta genom att köpa den billigare maskinen. En glassmaskin som faktiskt visade sig vara skitsnyggt designad i borstad stål.

Min första ”batch” glass med den nya maskinen visade sig bli helgens höjdpunkt. Jag blev inspirerad av vårsolen och det spirande gröna som var på gång i vår trädgård. Rabarberna hade redan börjat växa och det var just de som jag nyfiket, lustfyllt och glädjerikt plockade till mitt första försök i glassmaskinen. Skulle jag göra gräddglass eller sorbet? Jag valde ganska snabbt att prova att göra en sorbet vilket visade sig bli en spännande upplevelse. Efter att ha skurit rabarbern i småbitar, kokade jag upp socker, vatten och glykos sirap som sedan slogs över rabarbern. Rabarbern och sockervattnet mixade jag med en stavmixer till en slät massa som sedan passerades genom en trådsil. Saften som blev efter att ha passerat silen var alldeles genomskinlig och lite rosafärgad. Efter att den svalnat hällde jag den i glassmaskinen som började arbeta. Efter 30 minuter började ”saften” bli lite fastare och började ändra färg. Efter ytterligare 20 minuter var den helt slät, krämig, rosavit och alldeles underbar. Skulle jag inte vetat om att det var en sorbet, skulle jag ha gissat gräddglass. Så otroligt krämig och fin var den. Att sedan servera den på ett estetiskt sätt, bjuda in några riktigt goda vänner att smaka och avnjuta den tillsammans ackompanjerad med ett glas rosé i solen på vår altan – det var himmelriket. Så fantastiskt gott! Jag låter kanske överdriven – och visst, alla kanske inte skulle njuta lika mycket som jag. Men detta är mina ocensurerade innersta tankar om denna stund på jorden. Magnifico!

”Efter ytterligare 20 minuter var den helt slät, krämig, rosavit och alldeles underbar”

Men efter detta första fantastiska försök (nu måste jag jaga mer rabarber hos vänner och grannar) kom två försök som inte imponerade vare sig på mej själv eller testpatrullen, familjen. Gräddglass med smak av frysta jordgubbar och fryst mango kändes inte riktigt bra i maggropen ens från början, men jag ville ändå prova. Det blev en lite svårdefinierbar, lite unken smak och direkt kände jag en ödmjukhet och fascination över Italiens glassmakare som verkligen alltid sätter smakerna. Det finns inga genvägar till den perfekta Italienska glassen, det har jag nu lärt mej.  Sedan gjorde jag ett försök med att göra Kokosglass, vilket alla i familjen tyckte mycket om. Personligen är inte kokos min favorit. Men det blir nog ändå en smak som kommer finnas i vår ”glassdisk” under sommarens besök av vänner.

Efter helgen gjorde jag återigen ett försök med frysta bär. Denna gång var det svarta vinbär från min mors trädgård. På något knepigt sätt kände jag redan från start att detta kan nog bli något bra. Jag gjorde en vanlig sats med vanilj gräddglass med äggulor, socker, grädde, mjölk och vaniljstång och mixade sedan bären i mixer och passerade på samma sätt som raberbern och så ner i glass smeten. Jag tycker att smaken fick 8 av 10 möjliga poäng, medan Rabarbersorbet är så nära perfekt 10:a som det går. De övriga på 3-4 poäng. I morgon skall mina kära arbetskamrater få smaka svarta vinbärs glassen och om någon är snabb och läser detta redan ikväll, så vet Ni vad som vankas till fredagsfikat i morgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s